Låt mig bara börja med att sägaå att den libanesiska mezen var utsökt.

Kvinnan som serverar mig frågar om jag varit där förut. Jag säger att det andra gången och fortsätter:

– Jag jobbar på gymnasiet här bedvid ibland.

– Hur orkar du?

– Ungdomar kan vara lite jobbiga ja.

– Jag orkar nätt och jämt med mina egna barn.

– Haha!

– Jag har gått i skolor med disciplin. Jag tycker inte om det svenska systemet på det sättet. Därför har jag alltid haft mina barn i engelska skolan.

Jag frågar och hon berättar att hon gått i skolan i Libanon och Tunisien.

– Känner du dig hemma här?

– Nej, jag känner mig inte hemma någonstans. Faktiskt. Om jag åker tilll Syrien eller Libanon eller Tunisien så känner jag mig som en ny version av mig själv.

Och här är det för kallt. Jag vänjer mig aldrig vid det. Jag vill ha sol.

Hemma för mig är där jag mår bra. Det måste inte vara pengar, det är olika för olika personer, var man kommer ifrån, men så är det inte för mig. Jag har bott här länge nu så det är hemma på ett sätt.

– Känner du Nadja som jobbade på Aniaragymnasiet innan?

– Ja, länge! Jag har bott här i över 30 år nu. Jag har känt henne sen hon var 14 år.

– Kul, jag är lite som hennes lillebror. När hon har bytt jobb har jag följt efter. Fast nu jobbar vi inte på samma plats.

– Hon är så skön!

– Ja verkligen!